Pinto 16/12 1994 - Maj 2006
Min första hund hämtade jag hem i februari 1995, en dalmatinerhane som fick namnet Pinto. Jag var på biblioteket för att ta reda på vad prick/fläck hette på olika språk för att komma på ett namn till honom. I stamtavlan hette han Jilloc´s Young Gigolo och där ifrån fanns inget att ta på så därför letade jag annat namn. Det fanns inget som jag tyckte var bra så jag ändrade Punto till Pinto och tyckte att det lät bra. Senare visade sig att det fanns en fotbollsspelare, en hästras, en bil mm med namnet Pinto så det var inget påhittat namn som jag trodde. Bara namnet inte blev Pongo som gick på bio då (101 dalmatiner) så var jag nöjd.
Pinto skulle jag bara ha som sällskap, men efter att gått valpkursen på Götene BHK så var jag fast i att vi skulle tävla. Då visste jag inte vad jag gett mig in på för Pinto hade jag ingen ledarskap över och han var egen och smart. Hela tiden fick jag vara tre steg före för att få honom dit jag ville. Men vad jag lärde mig på honom.
Vi fick ett första pris i Lkl III alltså uppflyttade till Elitlydnad, men där startade vi aldrig för då var mitt tålamod slut. Vi startade i lägre spår en gång och det fick vara sista gången också. Sen testade vi på agility och det tyckte vi båda var roligt, men Pinto tyckte att det skulle vara på hans vilkor där också och han ville inte alltid gå dit jag ville. Vår sista lydnadstävling bröt jag för då var verkligen mitt tålamod övertrakasserat. Att jag orkade.
Vår bästa merit var att Pinto blev Sveriges lydnadsdalmatiner 1999 och då var jag stolt. Vilken merit! Man fick skicka in sina bästa lydnadsresultat till dalmatinerklubben och de räknade ut resultatet procentuellt och vi vann. Yippi!
Pinto hade en ryggsjukdom som heter L7S1. Brosket mellan koterna förtvinade om jag förstod det hela rätt så jag trodde inte han skulle bli så gammal, men han blev 12½ år och mådde bra till sista månaden förutom lite magkatarr under hans livstid. En go kille som jag lärde mig massor på och av. Vila i frid vännen.
Pinto skulle jag bara ha som sällskap, men efter att gått valpkursen på Götene BHK så var jag fast i att vi skulle tävla. Då visste jag inte vad jag gett mig in på för Pinto hade jag ingen ledarskap över och han var egen och smart. Hela tiden fick jag vara tre steg före för att få honom dit jag ville. Men vad jag lärde mig på honom.
Vi fick ett första pris i Lkl III alltså uppflyttade till Elitlydnad, men där startade vi aldrig för då var mitt tålamod slut. Vi startade i lägre spår en gång och det fick vara sista gången också. Sen testade vi på agility och det tyckte vi båda var roligt, men Pinto tyckte att det skulle vara på hans vilkor där också och han ville inte alltid gå dit jag ville. Vår sista lydnadstävling bröt jag för då var verkligen mitt tålamod övertrakasserat. Att jag orkade.
Vår bästa merit var att Pinto blev Sveriges lydnadsdalmatiner 1999 och då var jag stolt. Vilken merit! Man fick skicka in sina bästa lydnadsresultat till dalmatinerklubben och de räknade ut resultatet procentuellt och vi vann. Yippi!
Pinto hade en ryggsjukdom som heter L7S1. Brosket mellan koterna förtvinade om jag förstod det hela rätt så jag trodde inte han skulle bli så gammal, men han blev 12½ år och mådde bra till sista månaden förutom lite magkatarr under hans livstid. En go kille som jag lärde mig massor på och av. Vila i frid vännen.